Våga se mobbningen!

LÄRARE SOM ÄR OSÄKRA på sin ledarroll, och oeniga i sin syn på mobbning riskerar att gömma sig bakom anvisningarna i handlingsplanen och är inga effektiva mobbningsbekämpare.

Syftet med att ha en metod på pränt är förstås att vid en akut händelse försäkra sig om att personalen handlar rätt. En handlingsplan måste därför vara konkret, klar och enkel att följa. Den skall tydligt ange vem som gör vad i den uppkomna situationen och i vilken följd de olika åtgärderna vidtas.

Trots detta, och trots att de flesta skolor har haft handlingsplaner mot mobbning i flera år, är utfrysning och trakasserier ändå ett stort problem för mängder av grundskoleelever. Därför kan det vara dags att vi närmare analyserar det behov som ligger till grund för planen och frågar oss: Vad är det vi vill med handlingsplanen? Stoppa eller förebygga mobbning? Förstår vi vad mobbning är? Hur känner vi igen mobbning? Hur vet vi när vi måste ingripa? Besvarar handlingsplanen de frågor vi har?

DET ÄR LÅNGT IFRÅN självklart att skolpersonalen kan känna igen eller ens säkert vet vad mobbning är. Företeelsen är psykologiskt komplicerad och låter sig inte enkelt beskrivas. Vi får inte heller så stor hjälp utifrån med vår definition av begreppet. Media har under det gångna året uppmärksammat ett antal fall: unga människor som knivhotats, tvingats till oralsex och kastats eller hängts ut genom skolfönster.

Emellertid är händelser som dessa inte typiska för den mobbning som drabbar de allra flesta av de utsatta skoleleverna. Knivhot och våldtäkt är extremfall och får därför stor uppmärksamhet. Tyvärr gäller detta inte den mera lågmälda misshandeln, den som utövas dagligen och stundligen av de mera vanliga eleverna.

Den uppmärksamhet som media ger de extrema misshandelsfallen kan faktiskt motverka sitt syfte, om detta är att belysa problemet med mobbning i skolan. Den riskerar att bidra till en begränsad definition av företeelsen, vilket kan leda till att vi inte vidtar tillräckliga åtgärder mot mindre handgripliga, men för den skull inte ofarligare, former av våld. Den kan leda till att vi får ännu svårare att ta till oss sanningen om våra mobbande elever, eftersom vi kan få intrycket att mobbning handlar om grovt kriminella handlingar, utförda av ungdomar med beteendestörning.

Mediabelysningen kan också medföra att den som blivit utsatt för det mera typiska skolplågeriet känner sig missförstådd och ytterligare kränkt, eftersom den vanliga förnedringen vid en jämförelse kanske framstår som futtig.

Men det är inte futtigheter, det som sker i tysthet i skolan, utan svåra kränkningar som sätter outplånliga spår i själen på de inblandade, främst offret, naturligtvis, men även mobbare och passiva åskådare. Det kan t.ex. vara så att de mobbande kamraterna har råkat vidröra den som de särbehandlar och därför demonstrativt tvättar sina händer. Det förekommer också att de avsiktligt vidrör den som skys för att få tillfälle att markera sin motvilja och äckel genom att tvätta sig rena.

Kamraterna kan också bestämma sig för att konsekvent "ta hand om" strumpor eller kalsonger som den mobbade lämnat i gympans omklädningsrum för att kunna duscha. Dessa kan eldas upp, spolas ned i toaletten eller bara kastas i toan varur offret tvingas plocka upp dem. För den typen av förföljelse brukar underkläder föredras eftersom läraren efteråt inte märker att dessa kläder saknas.

ÄNNU VANLIGARE är att de mobbande kamraterna ser till så att den utstötte inte existerar. De hånskrattar åt och anmärker på allt han säger och gör för att han inte skall tro att han är något, de svarar inte om han tilltalar dem, låtsas att de inte hör eller ser honom, vänder ryggen till när han eller hon försöker komma in i gruppen. Den kuvade förlöjligas med nedvärderande öknamn, skvallras om och baktalas, bjuds inte med på några fester och tillfrågas inte om sin medverkan i några fritidsaktiviteter.

Kränkande handlingar som de uppräknade kan pågå under många år utan att upptäckas och de utförs av vanliga barn mot vanliga barn i vanliga svenska skolor varje dag. Förutsättningen för att friska människor skall kunna utföra grymma handlingar mot en kamrat är enkel att förstå: man distanserar sig känslomässigt och betraktar kamraten som mindre värd än de övriga. Nedlåtande handlingar börjar alltid med att respekten för individens integritet sätts ur spel på något vis. Man slutar ta personen på allvar, flinar, gör miner, lyssnar inte, informerar inte, viskar bakom hans rygg.

OM VI INTE INGRIPER, kommer den mobbade så småningom att betraktas som så annorlunda än och underlägsen de övriga att han upphör att vara mänsklig i deras ögon. Det förekommer att även skolpersonalen lägger sig till med denna syn på den som blir offer för mobbning. Man kan t.ex. höra vuxna tala om "ensamvargen" som "trivs bäst ensam" och därför påstås inte lida av sin isolering.

Det är också vanligt att skolpersonalen betraktar mobbningen som elevernas bestraffning av den som uppför sig illa. Men det är mycket viktigt att man skiljer mellan konflikter och mobbning. Den dominerande känslan vid en schism är ömsesidig vrede. En konflikt då och då hör till vardagslivet och den löser man genom att kommunicera om den.

VID MOBBNING handlar det om avsky och förtryck. Mobbning består av trakasserier eller utfrysning som har satts i system. Det som har gått snett är själva kommunikationsprocessen. Språket används inte för att kommunicera utan för att demonstrera makt och kontroll över den andre. I grund och botten handlar mobbning kanske inte ens om handlingar, utan om en föraktfull attityd som människor lägger sig till med mot en annan. Det är därför som det är så svårt att i en handlingsplan konkretisera vad man lägger i begreppet mobbning.

Förutom att man riskerar att själv kränka den drabbade om man inte skiljer mellan konflikter och mobbning, löper man risken att snart ha fått en ny mobbningssituation bland eleverna att ta itu med. En metod avsedd som hjälp vid en akut händelse har föga värde på längre sikt. Man behöver också förebygga mobbning. Att förebygga är ett långsiktigt arbete där målet är att utveckla elevernas förmåga till medkänsla för att förhindra den farliga distanseringen, den som utgör förutsättningen för okänsligheten och grymheten. Eleverna skall tränas i att känna igen, uttrycka och respektera känslor och upplevelser både hos sig själva och andra. Det är inget arbete som kan göras färdigt och betraktas som avklarat utan det måste pågå kontinuerligt.

Viktigast av allt i det förebyggande arbetet är skolpersonalens inställning i sin roll som elevernas ledare. Man behöver t.ex. känna sig stark och trygg i sitt ledarskap för att man skall våga se och förmå att rätt tolka de tecken som finns på att någon behandlas illa i gruppen. Ytterst handlar det kanske om att man behöver fundera över vilka värderingar det är man vill skall styra ens eget handlande. Därför måste man med stöd av sitt arbetslag hitta sin egen metod utifrån sina egna kontakter med eleverna.

För att skolpersonalen skall slippa att i chock fly in i förnekelse när de ser något de inte tycker om att se, behöver de tillsammans förbereda sig för denna svåra del av arbetet genom att diskutera vissa primära frågor: Vilka är mina grundbegrepp för vad som är rätt och fel? Är det någon skillnad på de principer jag omfattar privat och de som gäller i min yrkesutövning? Finns det något som får mig att göra avkall på mina principer? Är det någon skillnad på kränkningar som drabbar mig själv och kränkningar som drabbar andra? Accepterar jag att se på när en annan människa kränks, om den som kränks kräver av mig att jag inte ingriper? Är det någon skillnad på att kränka en vuxen och ett barn? Vad händer med min egen självkänsla, om jag underlåter att påtala en kränkning som jag bevittnar?

DET ÄR HÄR SOM REKTOR skulle kunna gå i bräschen. Han eller hon kan i sin roll vara den förebild för vuxet ledarskap som alla i skolan behöver och som har gått förlorad för många av lärarna genom kritik och ifrågasättanden. Rektor borde ha stora möjligheter att vara tydlig i sina värderingar och skulle, enligt min mening, mycket väl kunna leda sin personal till att våga ta ett mycket större ansvar för de psykosociala förutsättningarna för elevernas skolgång.

För om lärarna är osäkra i sin ledarroll, oeniga om vad som skall accepteras och inte, villrådiga inför motstridiga krav, rädda vid tanken på konflikt med självsäkra eller aggressiva elever, nervösa att elever skall klaga hos kollegor eller oroliga för kritik från föräldrar, är deras förutsättningar dåliga för att motarbeta mobbning bland eleverna. De tvekar i det längsta och när situationen blir ohållbar tar de ängsligt sin tillflykt till handlingsplanen och gömmer sig bakom anvisningarna i den.

MEN OM VI I SKOLAN förde en diskussion om vår verksamhet på en mera grundläggande nivå, skulle vi gemensamt kunna komma mycket längre i vår professionella utveckling, få större frihet i ledarrollen och bli mindre beroende av stelbenta metoder. Det finns skolprinciper som aldrig diskuteras, aldrig ifrågasätts och därför bara gäller för självklara. En sådan är t.ex. att elever inte får tillrättavisas inför klassen. Klander, har vi fått lära oss, får bara framföras mellan fyra ögon och bakom stängda dörrar, eftersom det är försmädligt att bli tillrättavisad offentligt. Men om man övar upptäcker man att det går alldeles utmärkt att tillrättavisa någon inför publik utan att för den skull kränka. För om en förebråelse är påkallad på grund av respektlösheter och andra elever har bevittnat kränkningen, måste också tillrättavisningen ske så att alla hör. Den som kränker en annan på det sättet har själv valt sina åhörare just därför att dessa ger sitt tysta medgivande. Om vi inte klart tar avstånd, drar eleverna slutsatsen att beteendet accepteras och tar efter. Och det finns bara ett sätt att återupprätta en människa som har blivit kränkt: att i tydliga ordalag protestera mot kränkningen så att alla hör.

De förebyggande åtgärderna måste finnas med i det kontinuerliga pedagogiska arbetet med eleverna och gälla all personal. Det förutsätter en viss professionell mognad i personalgruppen, baserad på väl förankrade värderingar hos var och en och grundläggande kunskaper om hur ångest hanteras inom individer. Skolans anställda behöver stöd för att kunna ta till sig ledarskapet i klassrummet, i korridorerna och på skolgården. Annars struntar eleverna blankt i vilka värderingar det är vi tycker skall gälla i umgänget människor emellan.

Eva Larsson
Lärare på Sundlergymnasiet, författare till boken Mobbad? Det har vi inte märkt! och föreläsare i mobbningsprevention

Mobbning, konflikter och fostran är tre skilda företeelser

Jag har 14 års erfarenhet av arbete i grundskola och på gymnasium och jag har under den tiden haft anledning att närmare studera det vi kallar mobbning. Enligt min erfarenhet kan både skolpersonal, föräldrar och elever ha svårt att hålla isär begreppen konflikt och mobbning. Dessutom händer det att vanlig fostran av elever betecknas som mobbning.

Det är inte mobbning det handlar om när barn bråkar med varandra på "vanligt" vis, dvs. när balansen dem emellan är någorlunda jämn och så länge deltagandet är frivilligt. Inte heller skall man tala om mobbning när två tonårsflickor blir osams om något så att vänskapen avbryts och de istället går omkring och förtalar varandra.

Till skillnad från konflikter handlar mobbning om förtryck. Mobbning kan bestå av trakasserier och förföljelser som har satts i system. I grund och botten handlar mobbning emellertid inte om handlingar, utan om en föraktfull attityd som människor lägger sig till med mot en annan som betraktas som underlägsen. Det som har gått snett vid mobbning är själva kommunikationsprocessen. Språket används inte för att kommunicera utan för att demonstrera makt och kontroll över den andre.

Men det är inte bara frivilligheten, maktbalansen eller systematiken parterna emellan som avgör om det är fråga om mobbning eller inte. För det är inte mobbning det handlar om när en lärare gång på gång i bestämda ordalag säger till samma elev att ta ner fötterna från sin bänk utan det är fostran. Den auktoritet som utgår från läraren är kreativ, eftersom syftet med tillrättavisningen är att eleven skall lära sig något som han behöver kunna. Läraren blir tillfreds när han märker att eleven lär sig och gläds om han kan konstatera att kunskapsklyftan mellan honom själv och eleven har minskat.

Den "auktoritet" som utgår från mobbaren är däremot destruktiv. Hans överlägsna attityd har till syfte att skada den andre, att överdriva och nedvärdera skillnaderna dem emellan och att trycka ned sitt offer. Mobbaren strävar efter att öka klyftan mellan honom själv och den han angriper. Mobbaren förtrycker den andre eftersom han behöver förtrycka, varvid han utnyttjar och drar fördel av den andres sårbarhet.

Den grundläggande förutsättningen för att man skall kunna begå grymma handlingar mot en människa är att man befinner sig på känslomässig distans från henne. Att befinna sig i grupp underlättar distansering från en individ. Det mentala avstånd som gruppen möjliggör i en mobbningssituation har till syfte att befria mobbaren och de övriga från samvetsbetänkligheter. Därefter kan processen att förvandla en kamrat till ett ting starta.

Den första åtgärden är att förpassa den som skall mobbas längst ned på den sociala rangskalan. Ingen kommer att protestera nämnvärt eftersom de övriga i gruppen gör en statusvinst i och med offrandet av kamraten. Det är denna placering som utgör offrets främsta sårbarhet. Detta sociala avskiljande från de övriga är förutsättningen för åtgärd nummer två i processen; avhumaniseringen.

För detta steg har förtalet en viktig funktion. Det är lätt att börja anta, gissa och ljuga om den som man aldrig pratar med, aldrig lär känna. Och det är mycket lättare att hata och förödmjuka en person med fel och brister än en vanlig kamrat. Det är ännu enklare att sparka på ett djur än en människa. Därför liknas ofta den som mobbas vid en gris, en råtta, en orm, en ko eller ett monster.

Så småningom är den offrade kamraten inte ens ett djur i förföljarnas sinnen utan kanske bara något värdelöst, äckligt, smutsigt. Det är vanligt att mobbande kamrater som råkat vidröra den som hatas genast i allas åsyn tvättar sina händer eller att de avsiktligt vidrör den mobbade för att få tillfälle att genom handtvättning demonstrera sin avsky.

Allra vanligast är förstås att de mobbande kamraterna ser till att den mobbade inte finns överhuvudtaget. De hånskrattar åt och anmärker på allt han säger för att han inte skall tro att han är något, de svarar inte om han tilltalar dem, låtsas att de inte hör eller ser honom, vänder ryggen till när han eller hon försöker komma in i gruppen. Den mobbade förlöjligas med nedvärderande öknamn, skvallras om och baktalas, bjuds inte med på några fester och tillfrågas inte om sin medverkan i några fritidsaktiviteter.

Skadelystet gruppbeteende kan pågå i många år utan att upptäckas. Det leder till att den drabbade känner skam och skuld över sin värdelöshet, tappar intresset för sig själv, förlorar förmågan att studera eller att planera för sin framtid och berövas känslan av delaktighet i samhället. Den mobbade kan drivas in i depression och i vissa tragiska fall till självmord.

Det är därför mycket viktigt att vi tar företeelsen på största allvar och inte bagatelliserar den genom att förväxla den med banala vardagskonflikter.

Eva Larsson
Lärare, författare och föreläsare i mobbningsprevention

Demonisera inte mobbaren

Medias uppmärksammande av skolmobbning har ökat medvetenheten hos de ansvariga på skolorna. I vissa kommuner diskuteras möjligheterna att tillgripa drastiska åtgärder såsom avstängning eller förflyttning till andra skolor av aggressiva elever. Detta kan kanske låta betryggande för föräldrar som oroar sig för sina barns säkerhet i skolan.

EN SÅ KRAFTIG STRAFFÅTGÄRD som förflyttning från klassen eller skolan måste dock vidtas på rättvisa grunder. Det måste t. ex. finnas ett kompetent forum som kan bedöma vilka handlingar som skall leda till sanktioner. Den som beslutar måste kunna ta kompetent ställning till frågan om utfrysning är tillräcklig grund för förflyttning av en mobbare eller om det krävs fysiska trakasserier. Räcker det med tre månaders mobbning för beslut om förflyttning eller krävs det längre tid? Och när elever bagatelliserar sitt handlande, vem kan då skilja mobbning från oförarglig retsamhet?

Vilka kriterier skall skolan använda sig av för att på ett korrekt sätt kunna avgöra om en person är tillräckligt elak för att kunna definieras som mobbare? Hur många bortflyttade elaka barn kan en skola med snälla barn ta emot innan verksamheten där hotas?

Samtidigt är tanken att man skulle kunna skapa bedömningsgrunder för tillförlitlig identifiering av en mobbare naiv och förenklad och tyder på att man inte har satt sig in i den komplicerade psykologiska process som råder inom grupper av människor. En mobbare är t. ex. inte mobbare, han blir mobbare i ett visst socialt sammanhang. Ett annat problem är också att mobbning kan vara så raffinerad och subtil att den inte låter sig beskrivas med ord. Ett tredje problem är att det ofta ligger i den mobbades intresse att mobbningen förblir oupptäckt. Vem skall då rapportera om misshälligheter bland eleverna?

Förslaget att förflytta den som mobbar för att därigenom undanröja orsaken till mobbningen bygger också på en alldeles felaktig förutsättning: att den som mobbar sina kamrater är en särskilt elak person. Men så är inte fallet.

Mobbande barn är inga små djävlar med ondska i generna som vi kan göra oss av med genom att skicka bort, utan de är vanliga barn som dina och mina. Om vi inte vill tömma våra skolor på elever, måste vi inse att mobbning är ett rätt så normalt – och avskyvärt – mänskligt beteende. Mobbare är faktiskt i de allra flesta fall vanliga pojkar och flickor från vanliga medelsvenssonfamiljer som exprimenterar med sin destruktivitet genom att handla grymt mot kamrater därför att omgivningen tillåter dem att bete sig så. Mobbning är en kulturprodukt, ett resultat av den miljö en person lever i, har levt i eller tror sig leva i. Normaliteten gäller även den som blir utsatt för mobbning: det finns inga särskilda egenskaper som utmärker mobboffret, utan han eller hon är en människa vilken som helst. Så länge vi inte tar till oss det enkla faktum att det är vanliga, normala barn det handlar om har vi inte den mentala beredskap som krävs för att motarbeta mobbningen i våra skolor.

Och tydligen har vi ännu inte den beredskapen. Vi vill inte tro att vanliga människor som vi själva kan vara onda likaväl som goda. Inte heller vill vi tro att vi själva skulle kunna bli utsatta för mobbning. Därför omhuldar vi myten om mobbaren som en ond människa och offret som en svag, underlägsen person. Myten hjälper oss att hålla en skrämmande insikt på avstånd.

Men denna föreställning är samtidigt anledningen till att vi ryggar när det ställs krav på oss att förhindra mobbning, för vem rår på en ond människa? Och det är på grund av den som föräldrar blir chockade och flyr in i förnekelse när de får höra att deras barn mobbar, för vem vill ha ett barn som är ont? Eller en son eller dotter som är svag och underlägsen andra barn? Ingen, naturligtvis.

Låt oss så snart som möjligt överge tanken på att flytta bort barn som mobbar från sin skola, eftersom själva grundförutsättningen för idén är falsk. Det är både livsfarligt och samhällsfarligt att brännmärka och avskilja unga människor från den grupp och det samhälle där de hör hemma. Barn och ungdomar behöver sina kamrater och de har rätt att ställa krav på oss vuxna att vi leder dem och lär dem hur man beter sig i en grupp för att få känna sig välkommen och uppskattad. Den gemenskap som en klass kan erbjuda är mycket viktig för barns och ungdomars utveckling till vuxna. Detta gäller givetvis alla i klassen, både de som mobbar och de som blir utsatta för mobbning. Det är i första hand skolförhållandena det är fel på när barn ges tillfälle att mobba varandra, inte barnen. Skolmiljön måste ständigt, under lektioner och på raster, vara inriktad på att träna barnen i att visa respekt för varandra. Sådan blir den med tillräckligt många tillräckligt mogna och trygga vuxna i skolan.

Arbetet mot mobbning gynnas inte av att vi demoniserar mobbaren och inte heller av att vi förynkligar den som drabbas av mobbning. Det handlar om vanliga barn och ungdomar som behöver kunnig och tydlig ledning av vuxna. Under hela skoldagen; varje lektion, varje rast, i korridorer, i skolgårdens alla skrymslen, i matsalen, i omklädningsrummet, i skolbussen, överallt skall det finnas vuxna som reagerar och ingriper så snart respekten för individens integritet sätts ur spel. Och det uppnår man inte genom att, som vi har hört i TV några gånger denna sommar, rektorer lägger ut listor där stressade lärare ombeds teckna sig för rastvakt ett par gånger i veckan. Det krävs helt andra resurser i fråga om personal än den skolan för närvarande har tillgång till. Och så länge de resurserna inte finns kommer vi säkerligen att få höra om fler desperata försök till lösningar på problemet.

Eva Larsson
Lärare och föreläsare i mobbningsprevention
(Författare till boken Mobbad? Det har vi inte märkt!)

Motarbeta myterna om mobbning

Om vi skall komma tillrätta med mobbning, måste vi först förändra vår syn på den, skriver läraren Eva Larsson som snart kommer ut med boken Mobbad? Det har vi inte märkt!

Det är sedan föräldrarna som måste ställa oavvisliga krav på att skolan återfår sin bortsparade kompetens så att ett effektivt arbete mot mobbning blir möjligt. Föräldrarna måste också hjälpa till genom att visa sina barn vad respekt innebär i det dagliga livet.

Personligt förtryck mellan människor är en urgammal fientlig företeelse som vi har givit en ny, något diminutiv benämning med hjälp av ordet mobbning. Den förekommer överallt i samhället, inte bara på den arbetsplats som är barnens. Mobbning har med makt att göra och den som mobbar är en översittare. Mobbaren kuvar sitt offer och tvingar genom systematiken i sitt handlande den förtryckte till ett liv i ofrihet.

Mobbningen är omgärdad av en mängd myter eller fördomar. Dessa myter vidmakthålls därför att de behövs som en skyddsmur mot en sanning som upplevs som outhärdlig. Alla hjälps vi åt med att återskapa dessa felaktiga föreställningar - mobbare, mobboffer, medlöpare, föräldrar, skolpersonal, ungdomsledare och andra ansvariga vuxna. Drivkrafterna bakom mytbildningen heter hopp, ångest, skuld eller vrede, beroende på vilken som är vår egen funktion i en mobbningssituation.

Konflikter inte samma sak som mobbning

Några av de vanligaste av dessa missuppfattningar är att konflikter och mobbning är ungefär samma sak, att mobboffret mobbas därför att han/hon är annorlunda än andra i något avseende eller att offret självt framkallar mobbningen genom att reta upp Dessa uppfattningar är mycket seglivade och bidrar till att vi inte lyckas så särskilt väl i våra ansträngningar att komma tillrätta med mobbningen i skolan. Mobbningen är en typ av våld, men allt våld är givetvis inte mobbning. Att slåss, att retas, att bli osams är inte att mobba. Mobbning är kränkningar, övergrepp och förföljelse och innebär att en persons hela existens blir belägrad; kroppen, tankarna, känslorna och rörelsefriheten begränsas. Mobbning är en form av förtryck, där den som vill förtrycka gör så därför att han känner behov av att förtrycka, varvid han utnyttjar och drar fördel av en annan människas sårbarhet.

En mobbares överlägsenhet bygger på en auktoritet som är destruktiv. Syftet med hans maktutövning är att skada den andre, att överdriva och nedvärdera skillnaderna dem emellan. Impulsen att mobba uppkommer därför att mobbaren behöver kompensera sig för känslor av maktlöshet och obetydlighet som han upplever som outhärdliga.

För att avlasta sitt psyke ser han sig om efter en lämplig symbol och öser sitt hat och sin vrede över honom. Lämplig är den person, vars integritet och sociala status så pass enkelt och tydligt ifrågasätts av de övriga i gruppen, att mobbaren kan känna sig säker på att inte bli kritiserad för sitt angrepp. I och med att destruktiviteten får ett utlopp, övervinner mobbaren sin känsla av obetydlighet i förhållande till omgivningen.

Ett ändamålsenligt och acceptabelt motiv brukar konstrueras till försvar för aggressiviteten. Bevekelsegrunden formuleras på ett sådant sätt, att andra människor görs delaktiga i rationaliseringen, vilken för dessa ter sig realistisk, trots att den i själva verket är irrationell och konstruerad för att passa ett destruktivt syfte. Denna typ av destruktiva impulser fungerar som en passion för en människa och de lyckas därför alltid finna sitt föremål.

Den trakasserade känner skam och skuld

Inte bara mobbare, utan även mobboffer kämpar hårt för att skapa myter kring mobbningen. Att erkänna sig mobbad är att kapitulera inför flera tunga fakta; att man inte klarar av att sätta sig i respekt, att man står lägre i rang än de övriga, att man skys av dem man vill ha som vänner, att man blir offentligt förnedrad och förödmjukad. Den som trakasseras av sina kamrater känner skam, vrede och hat, vilket framkallar skuld.

Det är vanligt att mobboffer inte uthärdar dessa svåra känslor, utan förvandlar dem till positiva känslor av exempelvis uppskattning eller beundran. Den som mobbas vet också hur farligt det är att vara i händerna på den som vill honom illa. Hotet mot psyket kan vara så enormt, att den mobbade, för att inte duka under av pressen, är tvungen att omdefiniera det som sker mot honom.

För sin överlevnads skull - alltså för att kunna bevara hoppet om en bättre tillvaro senare - förvandlar han de illvilliga plågoandarna till hyggliga kompisar och tar på sig ansvaret för mobbningen genom att själv peka på vilka fel han begår och blir straffad för.

Myterna blir ett skydd mot sanningen

Även vi vuxna kan omedvetet drivas av ett behov att omhulda och bevara myterna kring mobbningen. Myterna fungerar som ett skydd mot en sanning som vi är rädda för eller som vi på grund av smärta eller skuldkänslor inte orkar med och därför önskar hålla på avstånd.

Den smärta som ett mobboffer kan visa, om vi kommer för nära, kan riskera att locka fram vår egen dolda sorg. Vi kan skrämmas av de onda krafter som driver mobbaren till grymma och omänskliga handlingar. Vi kan rygga inför uppgiften att ta tag i, reda ut och stoppa mobbning av rädsla för att misslyckas.

Om vi är föräldrar till ett mobboffer, kan det faktum att ens eget barn av kamrater har blivit utsett till hatobjekt innebära ett stort hot mot vår trygghet, eftersom våra möjligheter att skydda vårt barn när det befinner sig utanför hemmet är små.

Dessutom kan föräldrarna till ett mobbat barn känna sig lika kränkta som mobboffret gör och inte orka med att ta till sig sanningen. Därför är det förståeligt, fastän mycket tragiskt, att även föräldrar har en tendens att söka orsaken till mobbningen hos offret, eftersom de därmed kan bevara tron på att situationen kan förbättras, bara offret ändrar på sig.

Det finns också hos oss alla - barn likaväl som vuxna - ett mycket grundläggande behov att kunna förstå och förklara det som sker omkring oss på ett tillfredsställande sätt, oavsett om den förklaring vi gör oss blir sann eller falsk. Detta behov kommer före behovet att finna en objektiv förklaring.

Eftersom orsaken till mobbningen är att söka i den undermedvetna mänskliga destruktiviteten och det således inte existerar någon rationell förklaring till varför ett visst barn blir mobbat och inte ett annat, så drivs vi till att konstruera en för oss själva begriplig tolkning. Detta förklarar vår strävan att försöka förklara mobbningen utifrån påtagliga realiteter, såsom konflikter mellan barnen eller med egenskaper hos offret som vi betecknar som udda.

Om vi skall komma tillrätta med mobbningen mellan våra barn, så måste vi först i grunden förändra vår syn på den. Vi måste ta till oss det faktum att mobbningstendenser ständigt förekommer mellan barn, eftersom det ständigt finns - och kommer att finnas - barn som drivs av behovet att mobba.

Vi vuxna skall ägna betydligt mindre energi åt att söka konkreta orsaker till mobbningen och istället anta ett förhållningssätt som rakryggat och obevekligt signalerar att vi inte tolererar något annat än att varje individ har rätt till gemenskap med andra människor och att han bemöts med respekt.

Eva Larsson
Lärare grundskolan och gymnasiet
och författare till boken
Mobbad? Det har vi inte märkt!
(Liber 2000)